Moltas är en riktigt mes på alla sätt och vis. Det hårda yttre visar egentligen något helt annat...

Hans största fobi är de där post-elbils-moped-cyklarna som vi alltid har turen att stöta på under våra promenader.

Och då spelar det ingen roll om vi är ute klockan 12 eller 15.30 Ser han dom inte, så hör han dom!

Det är alltså de här apparaterna han är rädd för!

Så när han först får syn på en, eller likaväl hör den bakom något kvarter så spänner han upp sig. Öronen sätter sig sådär fult mitt på skallen. Han står nästan på tå för att göra sig större och den resta raggen sträcker sig ända ut på knorr-tippen!

Sedan är det full spett raka vägen hem. Oavsett hur långt vi än hunnit gå så tvärvänder Moltas och halvspringer i ren panik hemåt. Han har inte tid att se sig om, och han har inte tid att lukta på kissfläckarna. Hem är det som gäller.

Rädda det som räddas kan.

I dag såg vi ingen postbil under promenaden. Men han lyckades ändå se något gult på andra sidan sjön. Och där stod vi länge, helt förstenade och försökte luska ut vad det var.
Men det gick bra. Det var ju bara en gul traktor.
Han är lite misstänksamma på de med, bara för att de är gula.

Även inne är han halvfjantig med detta. Men samtidigt är det bra. För vi får veta redan när posten befinner sig några kvarter bort att den är på väg! För ligger Molle och trynar i soffan så hör han den när den är i området.

Då hoppar han ner och kryper in och gömmer sig under databordet. Där sitter han sedan.

Och varför det har blivit såhär har jag ingen aning om. En postmoped har knappast gjort honom något dumt, utan de är mer något han bara fått för sig tror jag. Och så fort vi får chansen försöker vi gå förbi en sådan där post-sak för att lära honom. Men det är lönlöst. Han får vara mesig.

Så det är postbilarna, markiser som dras upp och om det plötsligt står ett mjölpaket på köksbänken som han är allra mest rädd för.

Säkert en massa annat också, men lite cool ska han väl få låtas vara.

Som att han under hela tiden jag skrivit den här inlägget stått och gnytt över sin trasiga snodd då jag inte vill leka med honom.

Och bara för att visa så tog jag och filmade.

Älskade prupp-hund!
 

För att vara riktigt ärliga så glömde vi helt bort Moltas födelsedag det här året.

Skämmes! Hans 3-årsdag. Den 20:e december.

Tänk att Moltas redan är tre år gammal. Det känns inte som vi haft honom så länge. Och han är lika pigg och busig än. Vi som trodde det skulle "växa" bort ju äldre han blev.

Lilla  valphunden våran!

Men för att lägga plåster på såren eller hur man nu uttrycker det så fick faktiskt Moltas en tidig julklapp, som vi med gott samvete kan räkna in i hans födelsedagspresent. Nu får han så lov. Och den där tårtan har han ätit igen sig på all julmat.
Det finns nog ingen hund som tigger bättre än Molle.

I alla fall så fick han en stor och fin, äkta Biabädd.

Det var väl mest husse som ville ha en, eller att Moltas skulle ha den.

Så egentligen är det väl husse nu också som ska få ligga i den. För Molle gör det inte. Han kanske har råkat sätta sig i den någon gång, men annars undviker han bädden på alla vis. Han hatar den.

Men ändå är han ironisk nog att lägga sig ned och göra såhär:

  Han ligger ju i alla fall på den. Lite.

Årets julkort har jag lagt upp både på Facebook och på Instagram. Ni som vill se Molle på Insta kan följa mig -Gooblinn.
Men jag lägger upp årets julkulbilder här med. Om någon skulle ha råkat missa dom.

 
Kan lova att den där stora julkulan var rolig att springa runt och jaga i djupsnön ute i skogen.
Jag får lägga upp de bilderna vid annat tillfälle då jag sitter vid en annan dator nu.

Har försökt ta lite bilder under julen också, men oftast som oftast ligger kameran bara någonstans. 

Molle och "farmor och farfars" hund Roy, som också firade jul hos oss.

Klämde fast lite hamburgare på julkulan för att få modellen att samarbeta. Gick ju som det gick...      

Fick lite julledigt så vi åkte upp till "momma och moffa" lite extra tidigt.

Man märker att Molle älskar snön.

Han skuttar runt i djupsnön som en och annan hjort. Dyker med huvudet. Gräver sönder vägkanterna och går lös på snöhögarna. 

I helgen åkte vi upp till byn och hälsade på "momma och moffa". Kändes som evigheter sedan, så vi passade på.

Moltas mår som vanligt väldigt bra när han får vara där uppe på landsbygden och busa av sig med allt han drar fram.

Och medan vi var där uppe kom det mer snö. Här i stan var det så grått, tråkigt och blött när vi åkte, och så kommer man upp till hembygden där allt är vitt, eller i alla fall lite ljusare. Orättvist.

Vi som fått smak för det här med nattfotografering ville ju ta vara på de få soltimmarna dagarna har nu och faktiskt fota lite ute i dagsljus. Så när vi tagit oss ut så blev det såklart mulet. Det blåste. Tråkigt.
Vi - jag och Bea alltså.
Så man gör ju det bästa av situationen när man ändå släpat sig ut, och tar några underhållande foton på sina djur.
Thelma och Moltas.

Thelma har ju en så rolig boll, en likadan, stryktålig sak som Moltas har förutom att hans sitter fast i ett snöre.

Och den här bollen är ju så rolig. Fattar inte varför alla andras leksaker ska vara så mycket roligare.

Moltas framstår ju som att han inte har några leksaker alls hemma.

Men det stämmer inte för på mattan här hemma är det utspridda, halvtuggna ben och leksaker som man alltid ska lyckas kliva på och snubbla över.

Såhär ser en nöjd boll-tjuv ut så du känner igen en när du ser en!  

Nu ska jag se om Moltas har tid att vakna för att gå och lägga sig!

Stjärnklar kväll, så det passade ju utmärkt för våra planer vi smidit under veckan. Att jag och Bea skulle åka ut och fota stjärnspår och testa på ljusmålning, eller light painting. Att man riktar en lampa mot ett föremål och med längre slutartid bestämmer vad som ska få lysa upp där i mörkret, vad som ska få fastna på filmen som man kanske sa förr.

Såklart var Moltas, Thelma och hussarna med oss ut i skogen, mitt i natten där vi stod med våra stativ och fotade stjärnor.

Under dagen var vi först ute och letade efter den här perfekta platsen!

Och den fann vi!

Ett test med tomtebloss!

Man ser lite av Thelma nere i högra hörnet. Eftersom det var alldeles kolsvart ute bar våra hundar små lampor för att vi skulle se vart de var. Thelma hade en röd och Moltas en vit. Moltas är med på nästan varenda bild, även denna. Han är "under" tomteblossen.

Resultatet - första försöket också.

Fler bilder från nattfotograferingen kommer upp på min andra blogg - goblinn.blogg.se

Som de flesta kanske redan vet så har Moltas varit dålig i sitt friska öga nu ett tag.
Det började en fredagskväll efter han varit in och bufflat i en buske. När han kom ut knep han med ögat.
Vi tittade efter och tänkte att det säkert bara gjorde ont, om han nu fått en kvist in i ögat.

Under lördagen fortsatte han knipa till och från. Ibland var det helt bra och ibland inte alls bra.

Och eftersom vi haft så dåliga erfarenheter från Djursjukhuset sedan tidigare drog vi på att åka upp dit, ända till på kvällen.
Vi tänkte att det skulle väl inte skada om de bara tittade på honom.

Trodde vi ja. Efter det besöket upprepade sig allt som hände för ganska precis två år sedan, då vi också fick "hjälp" av Djursjukhuset. Vi fick nästan höra samma kommentarer och vi hade samma nonchalanta veterinär. De behandlade också mot inflammation, precis som för två år tidigare.
Därför ringde jag Hudiksvalls Smådjursklinik redan dagen efter och fick en tid på måndag morgon åt Moltas.

Där visade sig att han hade en växtpartikel kvar i hornhinnan som orsakat ett hornhinnesår. Han fick opereras nästan direkt.

Återbesöket gjorde vi ändå på Djursjukhuset, för då hade Molles veterinär i Hudiksvall tipsat om en ny duktig tjej som kunde ögon även i Östersund, och jag nästan krävde att få träffa henne vid det här återbesöket. Det eller åka 60 mil.

Tyvärr kunde inte jag vara med vid återbesöket, men Danne hade bara massa gott att säga om henne. Hon var väldigt intresserad av Moltas hela resa, och hon gjorde något som ingen annan där uppe gjort - hon förstod allt Danne berättade.

Jag hade även mailat hela den här historien och de beklagade verkligen allt som hänt med Moltas och vi kommer få kompensation för allt det här.

Inte för att en kompensation kan ändra Moltas dåliga öga, men förhoppningsvis har mitt mail gjort att de kan se över rutinerna när det gäller ögon där uppe och förhoppningsvis kan det också hjälpa andra hundar som drabbas av samma sak. En kvist i ögat ska kunna behandlas rätt.
Och lite av en principsak också. Moltas har två ögon och han har kunnat förlora båda på grund av för dålig kompetens och utrustning. Nu kunde den nya tjejen på Djursjukhuset lysa med ögonlampa. Det har vi aldrig sett någon göra där uppe förut.

Så nu efter allt känns det ändå lite bra.

Och det viktigaste av allt! Att Moltas friska öga läker som det ska och att han mår bra!

Man får mycket korv nu då man är "sjuk"!

(Mobilbilder)

Som ett par pensionärer går vi in på kommunens hemsida och söker utflyktsmål till en så vacker höstdag som denna.
Och vi har suttit och tittat på Landet runt nu på kvällskvisten också.

I alla fall, fin höstdag, utflykt. Då blev det till skansen, eller Frösö Skans som det heter. 
Och vad är nu då en skans, vi som vet?
En igenvuxen jordhög med en gammal sten och träbänk? Inte många rövar kan ha satt sig ned på denna, då hela den långa stigen gick ungefär genom Frösö Golfklubb... Så där gick vi smått halvrädda att bli träffade av golfbollar genom det halvkassa bollnätet. Hade någon velat träffa oss hade de lyckats också!
Dumt att lägga en skans vid en golfbana.

Nej, jag tycker faktiskt det är synd att jag inte är mer insatt i historia. 

"Skansen har sin historia under 1600-talet. Under detta århundrade utkämpades flera krig mellan Sverige och Danmark-Norge.
Skansen belägrades vid två tillfällen och fick ge upp mot dansk/norska trupper.
1645 överlämnades Jämtland till Sverige vid Frösö skans." - Kopierat direkt från Östersunds kommuns hemsida. 

Det var fint där nere vid vattnet i alla fall!

Moltas sammanfattar utflyktsmålet så här. Och inte fick han bada i kallvattnet heller!