När vi ä hos "momma och moffa" under helgerna så lever Moltas verkligen livet.

Han har sin boll, och däcket. När han inte får ha bollen kan han sitta en hel dag och stirra in i friggebodsdörren, för det är där vi måste gömma undan den.

Och när ingen orkar leka längre med det slemmiga däcket han har, ger han sig på släpvagnens däck - för det vet han att han inte får.

Det här med däck, bara för att reda ut det, Moltas ger sig aldrig på bilars däck utan det är bara de på släpvagnen han kan stå (och ligga) och skälla på.

Lycklig hund...

      Olycklig hund...

Hitta hunden!

När vi är i stan är han en helt annan hund. Han sover för det mesta hela dagarna, och börjar härja på kvällarna. Eller när man sätter på tv:n. När han hör det där "klicket" när tv:n startar. Då drar han upp allt i soffan, ben, strumpor, leksaker och ännu fler ben.

Det är när vi kommer till "momma och moffa" om helgerna han blir ett monster.

I går försvann mina tankar om Moltas som älghund. Jag behövde bara få jämföra honom med en riktig älgmördare på ett kalhygge vid fjället för att se hur illa det egentligen är.

Jag som alltid tyckt Moltas varit så smidig. Men okej då.
Roy däremot, försvann lyckligt och snabbt in i skogen med sin pejl på. Moltas gav ganska snabbt upp med att försöka hinna med Roy, han hamnade i djupa diken och kom inte över stock och sten. Så han följde "farfars" fotspår istället. Och här pratar vi verkligen fotspår, hack i häl-Moltas. Han bufflar efter precis bakom en.
Och inte dröjde det många minuter innan vi hörde ståndskall heller!

   
När vi väl kommit upp en bit i skogen och hittat lite svamp, hjälpe Moltas gladeligen "farmor" att leta. Som synd är var det inte ömsesidigt. Det blev bara någon form av mostrattkantareller när Moltas var i närheten.
När inte det var roligt längre att mosa svamp underhöll han sig själv med att destruktivt slakta all kvist. Så han hade ju det han gjorde i skogen...
Vid första fyllda hinken tände vi den efterlängtade brasan och grillade lite korv och kokade kaffe.

  Jag fick lite imma på linsen, effektfullt ju!

Ungefär 30 liter trattkantareller och en ganska trött hund och fyra timmar senare åkte vi hemåt. Trodde Molle skulle vara död, men så var det ju inte.

Han busade på lite med leksaken här hemma. Vi var ute och gick en sväng.

Men sen somnade han. Och sedan fick vi inte upp honom något mer för att gå kvällsrundan. Han la sig på rygg med tassarna i vädret om vi nämnde ordet "ut".

Ett gäng bilder från förra helgen då vi var hos "momma och moffa" kommer här!

Moltas har nog tagit sitt sista dopp i bäcken som rinner förbi vid huset.

Han har som fattat tycke för den. Eller vi också, för Molle har inte jätte stor koll när han springer runt som en galning med den där bollen. Så ibland hamnar han nere i ett surdike. Så mycket lättare blir det inte än att stoppa ner honom där i vattnet, så blir han ren!

Moltas+boll+surdike=bäcken...

Och så hjälpte han till med lite röjning av buske. Den där busken låg efter ett tag i bitar runt hela gården!

Och så ett gäng bilder på bäck-bullen: 
        Snyggingen! 

Idag är det precis ett år sedan vi lämnade Molle alldeles ensam och övergiven med veterinären som skulle få ta hand om honom.

Ledsna, oroliga och uttråkade åkte vi till Gävle fram och tillbaka för att hämta kudden jag glömde på Scandic under Högbo-utställningen.

Jag skriver mest det här inlägget för att de som läser ska förstå vad som hänt med Moltas. Helst skulle jag vilja ha den här genomgången med alla man idag möter som sneglar mot min "sjuka" ras.

Det hela började på en tisdagskväll. Moltas öga såg lite uppsvällt ut, så vi väntade inte med att åka till Djursjukhuset. I dörren ville de veta att han var försäkrad, och de försäkrade oss hur mycket det skulle kosta bra för att få komma in under jour. Precis som att försäkra sig över att vi skulle ha råd.
Vi fick åka hem fem minuter senare med rådet att skölja med koksaltlösning. Det var höst och mycket blåsigt, så han kunde bara ha fått något i ögat.

Ögat blev inte bättre. Det var lika svullet som när vi åkte dit, efter en dags sköljande av lösningen. Moltas visade inga tecken alls på att han hade bekymmer med ögat, det var mest jag och husse som led av att se honom.
Så vi åkte dit igen efter en dag, under jouren, så ni kan ju gissa vad de försäkrade oss om?
Den här gången testade de med sådan där grön gogga i ögat. De kunde inte se något. Så vi fick ett recept på ögondroppar mot ögoninflammation som vi skulle ge under 10 dagar.

Och ögat blev ju helt bra. Vi åkte ned till Högbo för att ställa ut och träffa "släkten" under helgen. (Och det var inte Cicklosporin så vi var inte dopade)

Vi droppade i den sista droppen av ögondropparna på söndagskvällen.

Dagen efter. Ögat kolapsade. Dessa ögondroppar hade endast lugnat ned ögat, vilket gjorde att det såg bra ut, fast än att han hade haft besväret kvar i över 10 dagar.
Det blev till att åka till Djursjukhuset igen. Vi ringde alla andra veterinärer innan, men tyvärr, när man bor såhär så finns det inte så många alternativ, speciellt inte på kvällen. Så det blev ännu en jourtid för Moltas. Den här gången frågade de inte.

Det var så pass allvarligt att de inte kunde göra något, och det är jag glad över såhär i efterhand.
Fick remiss till Hudiksvall där vi skulle få träffa en ögonveterinär. Tänk att närmsta ögonspecialisten skulle finnas 30 mil bort, enkel resa.

Det var en sömnlös natt, i väntan på att få åka iväg och i väntan på att Moltas skulle få rätt hjälp.

I Hudiksvall konstaterade veterinären att han haft ett hårstrå som växt innanför ögonlocket. Det var enligt henne vanligt, speciellt på valpar, men desto ovanligare att det skulle behöva gå såhär långt. Oftast upptäcks det ju i tid!
Så tänk er stackars Moltas som fått droppar som bara bedövat, men att han i själva verket haft hårstrået där som skavt hela tiden.
En hornhinna är 0.7 millimeter. Moltas hade 0.1 kvar, så han hade tur. Hade den brustit hade vi fått ta bort hela ögat.

Sedan den dagen har Moltas haft en lambå över ögat. De har alltså tagit en slemhinna från ett av ögonlocken (hundar har tre) och dragit över ögat och sytt fast för att bilda en ny, stark hornhinna.
Förut hade han en stor rosa "lapp-bit" över halva ögat. Sedan dess har han opererats en gång till och då kapade de lambån som ny krypit upp ytterligare och blivit lite genomskinligare.

Han ser idag med sitt öga.

Och viktigast - att han mår bra!

Moltas efter operationen