Idag är det precis ett år sedan vi lämnade Molle alldeles ensam och övergiven med veterinären som skulle få ta hand om honom.

Ledsna, oroliga och uttråkade åkte vi till Gävle fram och tillbaka för att hämta kudden jag glömde på Scandic under Högbo-utställningen.

Jag skriver mest det här inlägget för att de som läser ska förstå vad som hänt med Moltas. Helst skulle jag vilja ha den här genomgången med alla man idag möter som sneglar mot min "sjuka" ras.

Det hela började på en tisdagskväll. Moltas öga såg lite uppsvällt ut, så vi väntade inte med att åka till Djursjukhuset. I dörren ville de veta att han var försäkrad, och de försäkrade oss hur mycket det skulle kosta bra för att få komma in under jour. Precis som att försäkra sig över att vi skulle ha råd.
Vi fick åka hem fem minuter senare med rådet att skölja med koksaltlösning. Det var höst och mycket blåsigt, så han kunde bara ha fått något i ögat.

Ögat blev inte bättre. Det var lika svullet som när vi åkte dit, efter en dags sköljande av lösningen. Moltas visade inga tecken alls på att han hade bekymmer med ögat, det var mest jag och husse som led av att se honom.
Så vi åkte dit igen efter en dag, under jouren, så ni kan ju gissa vad de försäkrade oss om?
Den här gången testade de med sådan där grön gogga i ögat. De kunde inte se något. Så vi fick ett recept på ögondroppar mot ögoninflammation som vi skulle ge under 10 dagar.

Och ögat blev ju helt bra. Vi åkte ned till Högbo för att ställa ut och träffa "släkten" under helgen. (Och det var inte Cicklosporin så vi var inte dopade)

Vi droppade i den sista droppen av ögondropparna på söndagskvällen.

Dagen efter. Ögat kolapsade. Dessa ögondroppar hade endast lugnat ned ögat, vilket gjorde att det såg bra ut, fast än att han hade haft besväret kvar i över 10 dagar.
Det blev till att åka till Djursjukhuset igen. Vi ringde alla andra veterinärer innan, men tyvärr, när man bor såhär så finns det inte så många alternativ, speciellt inte på kvällen. Så det blev ännu en jourtid för Moltas. Den här gången frågade de inte.

Det var så pass allvarligt att de inte kunde göra något, och det är jag glad över såhär i efterhand.
Fick remiss till Hudiksvall där vi skulle få träffa en ögonveterinär. Tänk att närmsta ögonspecialisten skulle finnas 30 mil bort, enkel resa.

Det var en sömnlös natt, i väntan på att få åka iväg och i väntan på att Moltas skulle få rätt hjälp.

I Hudiksvall konstaterade veterinären att han haft ett hårstrå som växt innanför ögonlocket. Det var enligt henne vanligt, speciellt på valpar, men desto ovanligare att det skulle behöva gå såhär långt. Oftast upptäcks det ju i tid!
Så tänk er stackars Moltas som fått droppar som bara bedövat, men att han i själva verket haft hårstrået där som skavt hela tiden.
En hornhinna är 0.7 millimeter. Moltas hade 0.1 kvar, så han hade tur. Hade den brustit hade vi fått ta bort hela ögat.

Sedan den dagen har Moltas haft en lambå över ögat. De har alltså tagit en slemhinna från ett av ögonlocken (hundar har tre) och dragit över ögat och sytt fast för att bilda en ny, stark hornhinna.
Förut hade han en stor rosa "lapp-bit" över halva ögat. Sedan dess har han opererats en gång till och då kapade de lambån som ny krypit upp ytterligare och blivit lite genomskinligare.

Han ser idag med sitt öga.

Och viktigast - att han mår bra!

Moltas efter operationen