I går försvann mina tankar om Moltas som älghund. Jag behövde bara få jämföra honom med en riktig älgmördare på ett kalhygge vid fjället för att se hur illa det egentligen är.

Jag som alltid tyckt Moltas varit så smidig. Men okej då.
Roy däremot, försvann lyckligt och snabbt in i skogen med sin pejl på. Moltas gav ganska snabbt upp med att försöka hinna med Roy, han hamnade i djupa diken och kom inte över stock och sten. Så han följde "farfars" fotspår istället. Och här pratar vi verkligen fotspår, hack i häl-Moltas. Han bufflar efter precis bakom en.
Och inte dröjde det många minuter innan vi hörde ståndskall heller!

   
När vi väl kommit upp en bit i skogen och hittat lite svamp, hjälpe Moltas gladeligen "farmor" att leta. Som synd är var det inte ömsesidigt. Det blev bara någon form av mostrattkantareller när Moltas var i närheten.
När inte det var roligt längre att mosa svamp underhöll han sig själv med att destruktivt slakta all kvist. Så han hade ju det han gjorde i skogen...
Vid första fyllda hinken tände vi den efterlängtade brasan och grillade lite korv och kokade kaffe.

  Jag fick lite imma på linsen, effektfullt ju!

Ungefär 30 liter trattkantareller och en ganska trött hund och fyra timmar senare åkte vi hemåt. Trodde Molle skulle vara död, men så var det ju inte.

Han busade på lite med leksaken här hemma. Vi var ute och gick en sväng.

Men sen somnade han. Och sedan fick vi inte upp honom något mer för att gå kvällsrundan. Han la sig på rygg med tassarna i vädret om vi nämnde ordet "ut".