Att ens tänka tanken att man ska få plats på naturreservatet Andersön när det råkas på vara finväder är inte alls genomtänkt. Speciellt om man vill vara helt för sig själv och kunna släppa hunden. Ändå åker man dit ut och tittar läget.

Proppfullt!
Tänk på det nästa gång!

För lite när man gör något är det ju så att man gör det för Moltas skull. Precis som föräldrar som spenderar hela dagar på Djungelhuset åker vi ut för att han ska få vara ute... och äta skog.

Men vi hittade en plats där det inte stormade så förbaskat. Kröp in i en liten vik där vi fick vara alldeles för oss själva hela dagen. Det blev ju till och med så varmt där i solen så Moltas kunde ta av sig sitt hemska täcke.

Faktiskt hade vi varit upp på Tasseborg från morgonen och fixat ett täcke åt honom så han inte skulle frysa då vi vill kunna vara ute ett tag. Tyckte väl att det blev billigt, för sedan läser jag att de hade 70% på alla täcken och jackor den dagen! Perfekt!

Fast Molle är mindre glad över den. Tur den blev så billig för han försökte gnussa av sig den mot nästan varje träd och stubbe i skogen. Sprang omkring och slängde sig på rygg och hade sig. Men den håller än!

Stackars hund. Tur för honom att vi inte köpte skor också!

Moltas - superlycklig över sitt nya täcke!

Oviksfjällen

 
Danne satte nästan genast igång att tända på i sin Über-Rocket-Grill som han svetsat ihop på jobbet. 
Jag kallar den pottan...

Kolbulle - Vatten, mjöl och fläsk! Flottigt och gott!

 
Så medan husse tände eld gjorde Molle det han är bäst på; förstöra naturreservat.
Bollarna var givetvis med de också.

Någon som är sugen på kolbulle?

Som sagt, Alla hjärtans dag är så mycket mer för oss än att få äta chokladhjärtan och spendera pengar på dyra blommor som ändå ingen av oss uppskattar.

Den här dagen kom vi hem med lilla Moltas för tre år sedan.

Tre år. Och man minns precis hur det var.

Saknar den tiden och jag är mer valpsjuk än någonsin!

Lill-Molle bara 8 veckor!

Lillpruppen precis när vi kommit hem den natten, måndag den 14:e februari!

Och storbrakskiten i dag. Moltas alltså. 

Bildbomb med så mycket som... en ballong!

Och med viss förvarning för smygreklam. Kanske vill Svenska Spel använda bilderna i sin Triss-kampanj?

Inte för att jag vet hur gamla dessa ballonger var som "moffa" letade fram till Molle på lagret på affären.

Men de gick ju utmärkt att leka med! Sedan förtvivlan som kom då de plötsligt försvann. Då sprang han runt och letade tills man blåste upp en ny åt honom.

Jahopp?
  

Då har man påbörjat en ny kategori här på bloggen då. Vi är ju inne på Moltas fjärde år!

Redan!

Känns som det är fler katergorier som skulle ha fått sig en genomgång. Som "vecka för vecka" som jag hade så stora planer på skulle jag kunna döpa om till "år för år" nu. Tanken var ju att fota Molle för att se hans utveckling.

Det enda som utvecklades på honom var tungan tror jag!

Skämt åsido. För oss är han alltid vackrast, även fast han kanske inte alltid är som en bulldog.

Jag läste igenom de senste inläggen här och såg att jag lovat att posta bilder från vår tur ute i skogen.

Den gången jag skulle ha till julkortet. Den gången ja, det var alltså ett tag sedan det med.
Det inlägget med julkortet för den som inte sett det finns längre ner, eller under inlägget "Bia" som finns här till höger under "Senaste inläggen". Äh länk här.

Det tappra försöket ja. Både från hund och mattes sida.

Men kul(a) var det!

Jag vet inte hur många som har en bulldog eller har sett en som hoppar i träd?

Moltas tycker detta är superskoj. Efter julkulan. Men han fick inte ha den längre i rädslan att den skulle gå sönder.

Tror inte Rusta skulle ta emot den mot uppvisande av kvitto.

I alla fall så hoppar han i granarna så han ska få snö över sig. Eller något.

Ståndskall på skylt då?

Bulldogbeteende?

Ni som nyss kommit hit och börjat läsa Molles blogg måste tänka att han har damp.

Och ja, det skulle jag vilja hålla med om.
Men de här tre åren vi haft med honom har varit våra bästa!

Moltas är en riktigt mes på alla sätt och vis. Det hårda yttre visar egentligen något helt annat...

Hans största fobi är de där post-elbils-moped-cyklarna som vi alltid har turen att stöta på under våra promenader.

Och då spelar det ingen roll om vi är ute klockan 12 eller 15.30 Ser han dom inte, så hör han dom!

Det är alltså de här apparaterna han är rädd för!

Så när han först får syn på en, eller likaväl hör den bakom något kvarter så spänner han upp sig. Öronen sätter sig sådär fult mitt på skallen. Han står nästan på tå för att göra sig större och den resta raggen sträcker sig ända ut på knorr-tippen!

Sedan är det full spett raka vägen hem. Oavsett hur långt vi än hunnit gå så tvärvänder Moltas och halvspringer i ren panik hemåt. Han har inte tid att se sig om, och han har inte tid att lukta på kissfläckarna. Hem är det som gäller.

Rädda det som räddas kan.

I dag såg vi ingen postbil under promenaden. Men han lyckades ändå se något gult på andra sidan sjön. Och där stod vi länge, helt förstenade och försökte luska ut vad det var.
Men det gick bra. Det var ju bara en gul traktor.
Han är lite misstänksamma på de med, bara för att de är gula.

Även inne är han halvfjantig med detta. Men samtidigt är det bra. För vi får veta redan när posten befinner sig några kvarter bort att den är på väg! För ligger Molle och trynar i soffan så hör han den när den är i området.

Då hoppar han ner och kryper in och gömmer sig under databordet. Där sitter han sedan.

Och varför det har blivit såhär har jag ingen aning om. En postmoped har knappast gjort honom något dumt, utan de är mer något han bara fått för sig tror jag. Och så fort vi får chansen försöker vi gå förbi en sådan där post-sak för att lära honom. Men det är lönlöst. Han får vara mesig.

Så det är postbilarna, markiser som dras upp och om det plötsligt står ett mjölpaket på köksbänken som han är allra mest rädd för.

Säkert en massa annat också, men lite cool ska han väl få låtas vara.

Som att han under hela tiden jag skrivit den här inlägget stått och gnytt över sin trasiga snodd då jag inte vill leka med honom.

Och bara för att visa så tog jag och filmade.

Älskade prupp-hund!
 

För att vara riktigt ärliga så glömde vi helt bort Moltas födelsedag det här året.

Skämmes! Hans 3-årsdag. Den 20:e december.

Tänk att Moltas redan är tre år gammal. Det känns inte som vi haft honom så länge. Och han är lika pigg och busig än. Vi som trodde det skulle "växa" bort ju äldre han blev.

Lilla  valphunden våran!

Men för att lägga plåster på såren eller hur man nu uttrycker det så fick faktiskt Moltas en tidig julklapp, som vi med gott samvete kan räkna in i hans födelsedagspresent. Nu får han så lov. Och den där tårtan har han ätit igen sig på all julmat.
Det finns nog ingen hund som tigger bättre än Molle.

I alla fall så fick han en stor och fin, äkta Biabädd.

Det var väl mest husse som ville ha en, eller att Moltas skulle ha den.

Så egentligen är det väl husse nu också som ska få ligga i den. För Molle gör det inte. Han kanske har råkat sätta sig i den någon gång, men annars undviker han bädden på alla vis. Han hatar den.

Men ändå är han ironisk nog att lägga sig ned och göra såhär:

  Han ligger ju i alla fall på den. Lite.

Årets julkort har jag lagt upp både på Facebook och på Instagram. Ni som vill se Molle på Insta kan följa mig -Gooblinn.
Men jag lägger upp årets julkulbilder här med. Om någon skulle ha råkat missa dom.

 
Kan lova att den där stora julkulan var rolig att springa runt och jaga i djupsnön ute i skogen.
Jag får lägga upp de bilderna vid annat tillfälle då jag sitter vid en annan dator nu.

Har försökt ta lite bilder under julen också, men oftast som oftast ligger kameran bara någonstans. 

Molle och "farmor och farfars" hund Roy, som också firade jul hos oss.

Klämde fast lite hamburgare på julkulan för att få modellen att samarbeta. Gick ju som det gick...      

Fick lite julledigt så vi åkte upp till "momma och moffa" lite extra tidigt.

Man märker att Molle älskar snön.

Han skuttar runt i djupsnön som en och annan hjort. Dyker med huvudet. Gräver sönder vägkanterna och går lös på snöhögarna. 

I helgen åkte vi upp till byn och hälsade på "momma och moffa". Kändes som evigheter sedan, så vi passade på.

Moltas mår som vanligt väldigt bra när han får vara där uppe på landsbygden och busa av sig med allt han drar fram.

Och medan vi var där uppe kom det mer snö. Här i stan var det så grått, tråkigt och blött när vi åkte, och så kommer man upp till hembygden där allt är vitt, eller i alla fall lite ljusare. Orättvist.